Blir nog kanske lite blandade svenska och engelska inlägg här...

Sakta men säkert hinner verkligheten ikapp mina nära och kära. Tiden går fort när man har roligt... Jag känner att mitt år i USA kryper mig allt närmare. Blandade känslor, jag är både mycket spänd och exalterad samtidigt som man undrar vad som kommer att hända i den närmsta tiden. Jag vet ju hur de senaste åren i mitt liv sett ut och som det är nu känner jag att jag behöver lite utmaningar. Det är aldrig kul att veta att jag kommer missa saker hemma men jag tycker ändå att ett år av mitt liv inte är särskilt mycket. Jag vet ingenting om det verkliga livet utanför Sveriges gränser, jag har aldrig levt någon annans liv. Det är verkligen värt ett år att kunna få reda på hur andra människor har det med traditioner och så vidare.

Det sista man önskar just nu är att familj, släkt och vänner ska se detta som något tragiskt. Ett år är bara ett år och jag har själv valt det här. Det behöver inte bli en större grej än vad det är. Visst kommer man självklart att sakna alla, det kommer att bli fruktansvärt jobbigt, men jag ser det som en prövning på hur starkt psyke jag har. Vill man ha svar måste man fråga frågorna! Jag önskar att folk bara kunde acceptera istället för att påpeka hur livet kommer att bli utan mig. Självklart menar alla gott, men de som säger så förstår inte att jag själv inte har en aning om vad jag har gett mig in på förrän jag kommer till och stadgar mig hos min familj. Allt kan verka toppen just nu men kontakten jag haft med min familj är fortfarande bara ord, livet där kan bli ett rent helvete och jag kan tvingas byta familj om det inte fungerar. Då känns nog helt plötsligt de där orden ”ska du verkligen åka?” helt annorlunda. Därför uppskattar jag mest de personer som är glada för min skull, som ser positivt på det jag ska göra och som stöttar mig i alla lägen...