I got another gift later. A USA-box to put stuff in. And some things from The Body Shop I bought in USA.

That night I fell asleep with excitement in my body. The following days were really bad, it didn't seem like anybody cared that I was back home. Mom and dad were away all day the following day. Here is my diary from my first days in Sweden:

 

Hemma i Sverige igen:

Allt känns så konstigt, ena dagen säga hejdå till allt i Boston och nästa säga hej till efterlängtade, älskade Sverige. Som jag har väntat! Vi grät och kramades på flygplatsen, jag gosade med Ville för första gången sedan han var liten valp. Mamma och Frida hade gjort en välkommen hem-skylt som jag tjatat om, och i husbilen gick jag paket med en USA-kudde. Vägen hem kändes som en evighet, men det kändes skönt att se de svenska 80-skyltarna igen. Granar och jämn asfalt utan hål och igenfyllnader överallt.

Hemma var konstigt, allt var så mycket mindre än jag mindes det, det kändes som ett hemtrevligt litet krypin. Fridas rum hade blivit hundrum/gästrum och mitt rum proppat med saker - det var som att gå in i en garderob. Vår gamla tjocktv, ett bord, usa-flaggor, post från ett år m.m. Ingen kul syn så att säga. Jag var väldigt besviken över att de inte gjort något åt det innan jag kom hem. Det hade behövts städas ganska rejält om man säger så. Rummet kändes extremt litet.

Ville var en av de största höjdpunkterna med att komma hem. Han var mindre än jag trott, men världens gosigaste!! Nu vill jag bara packa upp mina saker och installera mig hemma. Slänga ut skiten som inte hör hemma i mitt rum och inviga den nya jag. Jag ser fram emot att plocka fram allt nytt jag köpt och imorgon ska jag nog ha bildvisning.

 

Nästa dag:

Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig.Jag och Frida gick 7,5 km runt elljusspåret med Ville innan hon åkte till Nässjö. Adios med henne liksom. Kul att vi hinner ses efter mer än 6 månader. Mamma vilade sig och jag tog bilen till mormor och sockerklaras. Stannar till vid Hair'e'vi för att kolla om fanny jobbade vilket hon gjorde. Hon blev helt chockad över att se mig, nästan tårögd och sa att hon trodde jag skulle komma på söndag. Hon hade alltså ingen aning om att jag skulle komma hem. Tack för den. Hon verkade glad över att se mig, men jag vet att allt är uppblåst nu i början och att hon snart kommer strunta i mig när det väl kommer till kritan. Hon vill att det ska låta så bra, som att hon inte har gjort annat än att tänka på mig, men sen kommer vi inte umgås ändå. Sen gick jag in till Sockerklaras. Jag hann prata med Ida en stund innan kunder kom, och jag hjälpte henne att slå in lite paket för att hon verkade stressad. Sedan tog jag med mig fanny till mormor där vi fikade lite, mormor var glad över att se mig igen. (Innan dess hade jag fått åka till pappas jobb för att ta reda på vart mormor bodde). Det kändes så konstigt att köra manuell bil igen, jag måste verkligen tänka mig för hela tiden!!

Jag lämnar av fanny och åker hem. Frida ringer och undrar hur kvällen blir med bildvisning och dyl. Hon säger att de inte kommer hinna, vilket totalt förstör resten av min dag. Att hon har mage att ta mig i sista hand redan nu. Blir väldigt trött på att allt hennes är så himla viktigt hela tiden, men att jag varit borta i 13 månader och vill berätta om det, det är ingen big deal...?!

Jag gick in till Fanny som ville att jag skulle berätta allt, men som vanligt lyssnade hon inte alls. Hon sa att det var bra att jag kommit hem för att hon umgåtts så mycket med PG den sista tiden och Camilla tycker att vi ska börja träna ihop. Känner mig efterlängtad och välkommen hem för att jag är JAG? nej, inte precis. Jag visste hela tiden att allt tjat om saknad bara var bullshit. Jag skjutsar fanny till pg och tog massa foton på dem eftersom fanny ville det. Pg missförstod/drev om att han skulle ta på oss och det hade ju inte varit helt konstigt eftersom jag inte varit hemma på så länge och fanny saknat mig såååå, men nej, det var ju fanny och pg korten skulle tas på. Självklart. Och sedan skulle de ju självklart utnyttja mig till att skjutsa dem till Robert Scmidt dit de skulle på fest. Men frågar de mig om jag vill följa med? nej, såklart inte. Fanny har ju saknat mig så mycket att hon till och med glömde bort att jag fanns. Men när hon behöver hjälp med något, då vet hon vart hon har mig. När jag kommer hem bryter jag ihop totalt. Jag har inte gråtit så mycket och så länge sedan jag var liten.  Frida och Jonatan verkade skita i mig och mina usa-bilder och frida förvissade sig om att det inte fick vara för många bilder. Vad tror hon liksom? Jag har ju jättemycket att berätta om och det är så fruktansvärt tråkigt att ingen är intresserad av vad jag har gjort. De enda kommentarerna man får är att det är jobbigt att titta på det.

Mamma hade lagat någon konstig kycklingrätt hon aldrig gjort innan. Vad hände med listan över mat jag beställt och längtat efter??!? Kycklinglasagne var det jag ville ha, men nej. Jag var inte längre peppad på varken bildvisning eller uppackning. Dagen var liksom förstörd. Mamma och pappa låtsas som om ingenting har hänt och jag fattar inte hur jag ska kunna leva i den här skiten framöver? Varför umgås jag med folk som konstant gör mig besviken? Kan jag inte hitta några andra människor som gör mig glad istället? Jag har haft det så bra i ett års tid, och det märks mer än väl att man är hemma i träsket igen. Jag har saknats när jag har varit borta, men nu när jag är hemma är det som om ingenting har hänt.

 

Nästa dag:

 Mamma och pappa åkte på förmiddagen - kul att de lämnar mig ensam det första de gör. De frågade inte om det är något jag vill göra, och jag insåg att det inte är så kul att göra saker med dem heller när de inte ens försöker. Jag var på erikshjälpen och bazaar, som blev lite av en besvikelse eftersom det inte fanns mycket till fynd och sävsjö kändes redan trångt och tråkigt. Det känns inte som om jag varit borta mer än en dag. Jag gick in till Fanny en sväng men hon hade inte tid. Jag spenderade istället dagen med att städa och försöka fixa iordning i mitt rum. Det har ju som sagt fungerat som förråd så det var ju lättare sagt än gjort att ta tag i allt det där. Jag kände mig ganska ensam den dagen, men när mamma och pappa kom hem insåg jag att jag hellre är ensam än i dåligt sällskap. Vi beställde den efterlängtade pizzan och allt började bli lite bättre, men så snart vi skulle börja äta ringde frida och förstörde allt igen. Jag är så besviken på henne att jag inte ens finner ord. Det enda jag begär är att hon ska bry sig om mig, men inte ens det verkar hon klara av. Jag verkar vara helt ensam om mina åsikter om att vi har tid att ta igen. Lite uppvakning nu när man varit borta så länge, men jag märker ju att de inte förstår alls hur det känns för mig. De tror att allt är PRECIS som det var innan, men det är det ju såklart inte. Jag insåg att jag inte mått bra i USA - jag har mått dåligt hemma. USA-livet är antagligen så man ska må i livet. Efter Fridas samtal bröt jag ihop igen, och mamma och pappa tyckte jag var larvig. Jag grät för att jag inte alls tyckte att det var mitt fel, jag försökte hela tiden att få detta att bli bra, men alla bara sårar och struntar i mig. Min pizza blev kall medan mamma och pappa åt. De visste inte ens vad det var frågan om, men de var övertygade om att det var mitt fel. Välkommen hem till ditt gamla liv, Victoria! Man hör om alla andras föräldrar som är glada över att få hem sina barn igen, men ärligt talat såg jag aldrig någon sådan lycka. De hade inte ens städat huset tills jag kom hem. De förstår verkligen inte att jag längtat efter familje-kvällar, pizza och få berätta om vad jag varit med om. Det finns så mycket man saknar när man inte har det och självklart måste man vara med om det själv för att inse det. Men jag hade önskat att de gjort saker för min skull när jag kom hem, att de hade gjort min första helg bra åtminstone. Man har höga förväntningar på att äntligen få se/göra allt man saknat och det hade känts bra om någon annan ansträngt sig lite. Min första helg i Sverige - helgen jag fantiserat om sedan dagen jag åkte hemifrån för mer än ett år sedan, blev ett enda stort helvete... Jag har som sagt inte gråtit så mycket på länge som jag gjorde då.